The Fame Project - del 14

| Postat i: The Fame Project
                 

LOUIS'S PERSPEKTIV
Jag sprang fram till henne och satte mig på huk framför henne.
“Rachel! Are you okay?” frågade jag oroligt.
Hon gnuggade sig i ögonen och tittade upp emot mig. Hennes ögon var rödgråtna och det syntes att hon hade gråtit.
“Oh, you’re not okay” sa jag som svar på min egna fråga.
Jag satte mig på marken bredvid henne och fick se hennes skor som inte ens kvar knutna och jackan som låg bredvid henne.
“What are you doing here, Louis?” frågade hon tyst och vände blicken ner emot marken.
“Well, I forgot my keys at Zayn’s so I-” började jag men avbröt mig.
Rachel bet sig i läppen och det såg ut som hon skulle börja gråta vilken sekund som helst.
“Rachel, what has happened? Why are you sitting here on the street and crying?” frågade jag och lade försiktigt en arm omkring henne. Hon lade sitt huvud på min axel och jag drog min arm upp och ner på hennes överarm. Jag tittade ner på henne och drog bort hennes tårar med min tumme.
“He kissed me Louis” mumlade hon.
“Who?” frågade jag förvånat. Vem skulle ha kysst henne när hon “dejtar” Zayn?
“Zayn”
“Well, he is your fake-boyfriend. Why wouldn’t he kiss you?” frågade jag.
“It wasn’t forced. He did it because he wanted to” svarade hon och snyftade till.
“And you don’t have those feelings for him?”
“I don’t know Louis. That’s the problem. My heart says kiss him and my brain says that I shouldn’t kiss him” förklarade hon och grät ännu mer. Jag hade aldrig sett henne såhär förut. Ärligt talat så trodde jag inte att hon var en känslig person. Jag kramade om henne lite hårdare och kände hur min tröja blev blöt av hennes tårar.
“You know what, you can stay at my place. Since Marcus and Micheal lives in your house this week, and I assume that you don’t wanna be with Zayn” föreslog jag och hon tittade upp på mig med ett tacksamt leende.
“Are you sure it’s okay? You know I can just-” började Rachel men jag avbröt henne.
“Of course it’s okay, now come on. We don’t wanna stay out here all day do we” sa jag och reste mig upp. Jag drog upp Rach från marken och vi började gå hem till mig. En tystnad uppstod och det enda man kunde höra var Rachel’s snyftningar och bilarna som passerade. Men det var en skön tystnad. Jag tänkte på Eleanor, hur hon alltid fick mig att le. Hur hon brydde sig om alla i sin närhet och speciellt, att hon älskade mig för mig. Inte för Louis Tomlinson från One Direction. Jag saknade henne mer än någonsin och kunde inte vänta på att få hålla henne i mina armar igen och kyssa hennes mjuka läppar. Med det kom jag att tänka på Rachel igen. Hur sårad och förtvivlad hon hade sett ut. Det kom faktiskt inte som en chock att Zayn hade kysst henne. Jag, liksom de andra killarna, hade märkt att han har gått och fått mer-än-vänner-känslor för Rachel. Jag hade inte sett honom såhär sen han och Perrie gjorde slut. Han var helt förkrossad när det hände, men Perrie hade inte längre kvar de känslorna hon hade haft tidigare i förhållandet. Men efter ett par månader av tröst av oss och hans familj hade han äntligen gått vidare och nu när han fejk-dejtade Rachel hade han bara blivit lycklig igen. Hur han kollade på henne, hur han log när hon log och hur han bara var allmänt glad i hennes närhet.
Rachel däremot, henne hade jag ingen aning om hur hon känner för Zayn. Jag menar, jag hade ju inte varit vän med henne så länge och visste inte hur hon reagerar när hon gill-gillar någon. Men jag trodde faktiskt att hon gillade honom också. Och ‘The Swag Masta From Doncasta’ hade ju delvis rätt, hennes hjärta sa ja medan hennes hjärna sa nej. Men hade inte Rachel lärt sig att man borde gå efter hjärtat? Fast tjejer kanske tänker annorlunda? Jag menar med deras PMS-utbrott och sådant, inget förvånade mig med tjejer längre. Jag kollade åt höger och såg Rachel kolla ner i marken. Hennes utsläppta lockiga hår hängde för hennes ansikte och med jämna mellanrum tog hon upp sin vänsterhand och strök bort tårarna som rann ner för hennes kinder.
“Louis... Uuhm, all of my stuff is in Zayns house” mumlade hon och tog bort håret från ansiktet och mötte min blick.
“I can go get them, I need my carkeys anyways” svarade jag och log mot henne.
“No Louis, you don’t need to” började hon men jag började genast gå tillbaka mot Zayns hus.
“It’s a sparekey under my doormat” ropade jag till henne och jag kunde höra henne skratta innan jag satte fart mot Zayn.  

RACHEL'S PERSPEKTIV
“Why do I even love him” mumlade jag för mig själv medan jag trevade mig fram under Louis dörrmatta i jakt på extranyckeln.
“He’s just a boy, nothing more than a boy” fortsatte jag mumla för mig själv och försökte att övertyga mig själv om att det var sant.
Zayn var bara en kille, vilken som helst och det spelade ingen roll för mig vad han gjorde eller hur han kände sig. Ja, bra försök Rachel. Försök att intala dig det där. För hur mycket jag än ville att det skulle vara så nu så brydde jag mig om Zayn. Mer än jag ville erkänna. Och om allt bara hade varit lättare, om vi inte hade varit kända, då hade jag varit i hans armar nu. Men det gick inte, det gick bara inte. Allt var bara jobbigt och jag önskade att jag aldrig hade gått med på att fejkdejta honom. Då hade jag aldrig fått lära känna hans underbara personlighet eller behövt känna så här. Jag suckade tungt och försökte gnida bort tårarna ifrån ansiktet medan jag fick tag i nyckeln och ställde mig upp. Jag låste upp dörren och klev in. Jag hade aldrig varit hos Louis förut faktiskt, det hade bara inte blivit så även om vi var bra vänner. Det var väldigt fint där inne, de hade bra ordning. Jag förmodade att det berodde på Eleanor eftersom Louis inte precis var någon ordningssam kille. Jag tog av mig skorna och ställde dem prydligt på mattan för jag ville inte smutsa ner någonstans. Soffan såg så inbjudande ut så jag sjönk tungt ner i den och mina tankar flöt genast bort till Zayn. Jag kunde inte tänka på något annat. Hans ledsna ansikte när han såg mig springa iväg, jag hade bara velat vända i den sekunden och rusa tillbaka till honom. Och jag hade nästan gjort det också. Usch vad det hade gjort ont att se honom så där ledsen. Men jag gjorde bara detta för bådas bästa, även om det kändes för jävligt just nu. Jag tänkte på hur det kändes att få kyssa honom. Vår lilla kyss, eller det var knappt en kyss, innan jag hade sprungit iväg hade varit helt fantastisk. Det var längesen jag hade känt så här för någon. Men jag kunde ju inte vara med Zayn, och fy fan vad det kändes fel att sitta här utan honom. Han var säkert jättearg eller jätteledsen på mig, eller både och. Och allt jag ville var ju att vara med honom. Allt kändes bara som ett enda stort svart hål och det var som att jag bara föll längre och längre ner i hålet ju längre tid det gick.

LOUIS'S PERSPKTIV
“I can’t believe it” mumlade jag för mig själv medan jag gick upp för trappan till Zayns hus med händerna i jackfickorna.
Jag kunde inte fatta att det hade blivit så här fel mellan dem. De hade varit så himla tajta den senaste tiden och det hade verkligen märkts att de tyckte om varandra. Och nu hade allt bara blivit fel. Men jag förstod att Zayn hade kysst henne, egentligen hade jag bara gått och väntat på att något skulle hända. Det var ju så uppenbart och de enda som inte hade fattat det förrän nu var de själva. De passade verkligen bra ihop och jag förstod dem båda men ville inte stå på någons sida. Det var ju ändå deras relation och jag ville inte lägga mig i även om jag självklart skulle hjälpa dem om jag kunde. Det var synd men det var nog heller inte lätt för någon av dem. Jag gick djupt inne i mina egna tankar medan jag försiktigt knackade på Zayns dörr. Inget svar. Han kanske inte hörde? Jag knackade igen, lite hårdare den här gången. Fortfarande inget svar. Jag bestämde mig för att gå in och se hur det var med honom, jag var ju ändå en av hans bästa kompisar. Jag öppnade
snabbt dörren och klev in.
“Zayn?” ropade jag lite halvt oroligt men fick inget svar.
Jag sparkade av mig skorna och gick in i köket. Där var det tomt. Jag fortsatte vandringen till vardagsrummet. Kuddarna från soffan var nedkastade på golvet men ingen Zayn fanns där.
“Zayn?” ropade jag högre och såg mig omkring i alla rum på nedervåningen men kunde inte hittade honom.
Jag fortsatte snabbt upp till övervåningen och till hans sovrum där dörren var stängd och gav dörren en lätt knackning. Jag fick inget svar men jag var övertygad om att han var där inne. Jag kände honom bara för väl.
Jag drog ner dörrhandtaget försiktigt och såg direkt någon som låg ihoprullad till en boll på sängen. Jag satte mig ner på sängkanten och lade en hand på Zayns rygg.
“Zayn?”
“Whoever it is, don’t come in here” hörde jag ett mumlade.
“It’s me, Louis” svarade jag och Zayn satte sig sakta upp.
Hans ögon såg svarta ut i halvmörkret men jag kunde ändå se att de var blanka av tårar. Såhär hade jag inte sett sen han och Perrie gjort slut. Hans ögon var rödgråtna och ett par tårar rann ner på hans kind.
“Why do I always mess things up?” frågade han och drog in ett skakigt andetag.
“You don’t” svarade jag försiktigt och Zayn kollade på mig.
“YES I DO! IT WAS MY DAMN FAULT THAT ME AND PERRIE BROKE UP! AND IT IS MY FAULT THAT RACHEL DOESN’T TALK TO ME BECAUSE I KISSED HER!” skrek han argt.
“Don’t blame yourself like that” sa jag tröstande.
“Louis, I just lost a close friend just because I kissed her. It is my fault” muttrade han surt men samtidigt sårat. Jag kollade medlidande på honom innan jag bestämde mig för att svara.
“Mate, I’m sure she wanted to kiss you too. She is just confused”.
“No she didn’t. I saw her face. It was hurt and she had tears in her eyes. It is my fault that she is hurt” mumlade han och torkade bort tårarna som rann ner mot hans kinder.
“Zayn listen to me, she is just confused. Stop blaming yourself and talk to her in some days when both of you have calmed yourselves down” föreslog jag. Han kollade förvånat på mig.
“How would you know?” frågade han.
“I met Rachel down the street because I was on my way to your place cause I have forgot my keys here. She was crying and I asked what was wrong, and she told me everything. Look Zayn, she is confused and she doesn’t know what to do” förklarade jag och han kollade på mig.
“Where is she now?”
“In my place. She’s staying there until you have solved this” svarade jag.
“And why are you here again?” frågade han.
“Like I said, I need my keys and I was going to get her stuff...” sa jag och drog en hand genom mitt hår. Han suckade frustrerat och lade händerna i hans händer.
“It will be fine Zayn. I’ll talk to you tomorrow” sa jag och gick ut från hans rum och gick till Rachel’s istället. Jag öppnade en av hennes tre väskor som hon hade med sig och lade ner en del av hennes kläder där i. Jag lade ner hennes necessär och alla toalett-saker. När jag var klar gick jag förbi Zayn’s rum och sa hej då. Okej, nu är det bara att se till att de båda mår bra. Det kommer säkert bli lätt, tänkte jag och suckade.

RACHEL'S PERSPEKTIV
Jag slog knytnäven mot en av soffkuddarna. Varför var jag tvungen att springa iväg när jag såg hans sårade ansikte. Han var säkert jätteledsen och arg på mig. Självklart så skulle jag förstöra allt. Om jag bara hade förklarat för honom hur jag kände eller bara kyssts tillbaka så hade det här aldrig hänt. AAHH! Jag hatade kärlek och allt sådant. Det var bara krångligt och det var alltid någon som blev sårad. De som tror att kärlek är som de i filmerna måste ha något fel. Kärlek är bara dumt. Jag suckade tungt och kastade en av soffkuddarna på golvet. Jag ska fan bli nunna, då kan inget gå fel. Att bo i ett kloster låter faktiskt ganska frestande just nu. Att inte behöva bry sig om omvärlden. Att bara bry sig om sig själv och inga killar finns inblandade. Killas är ändå bara trubbel. Men jag kunde undgå att tänka på Zayn. En kille som är så annorlunda mot alla andra och ser så himla bra ut. Zayn kade tagit sig in i min hjärna och kanske till och med mitt hjärta, och jag vägrade att släppa ut honom. Han var alltid så snäll, rolig och mest av allt. Han älskade mode som jag. Han var sig själv hela tiden och det bästa av allt. Han lät inte kändisskapet gå över huvudet på honom som många kändisar kan göra. Ett leende spred sig på mina läppar när jag tänkte på honom så men försvann snabbt när jag insåg i vilken situation vi var i. Jag måste göra något, tänkte jag och skulle precis börja gå mot hallen när en röst hördes därifrån.
“Babe, are you here?”




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: