---

Ellies Perspektiv

“The lunch is ready!” hördes Nialls röst utifrån köket och jag reste mig upp och tänkte gå ner men fastnade framför spegeln. Mitt ansikte var rödgråtet och svart från min mascara, mina kläder skrynkliga när jag bara hade legat i sängen och mitt hår såg ut som en katastrof. Men vad spelade det för roll, ingenting spelade roll längre. De fyra senaste timmarna hade jag bara suttit ensam på mitt rum och stirrat ut rakt i ingenting. Ingenting var detsamma som förut. Matt hade varit den säkra väggen jag hade kunnat luta mig mot, han hade betytt så mycket för mig och jag älskade faktiskt honom, fortfarande. Han hade krossat mitt hjärta men mina känslor för honom hade inte försvunnit. Jag var helt krossad och visste inte hur jag skulle överleva alla skoldagar framöver med Matt i samma klass. Det var som en känslostorm i mig och det kändes som en kniv i ryggen att veta att han faktiskt hade varit med någon annan, när jag hade varit hans flickvän. Att han ens hade gjort så, det var helt otroligt. Jag kunde bara inte fatta det. Jag visste ju att det hade hänt, men jag kunde bara inte fatta det. Att Matt var en sån som var otrogen… Det kändes så fel, att jag hade slösat bort min tid och mitt hjärta på någon som egentligen aldrig älskat mig. För älskar man någon, ja då sårar man den inte på det viset. Det gör man bara inte. Mitt hjärta värkte och det kändes som det aldrig skulle bli helt igen efter det Matt hade gjort. Jag mådde piss. Folk som säger att det blir bättre imorgon vet inte vad de snackar om. Det skulle kännas lika piss imorgon och förmodligen resten av mitt liv. Jag ville bara lägga mig ner och dö, jag kunde inte må sämre.

 När jag kom in i köket satt redan Harry där med resten av killarna. Alla blickar vändes mot mig och jag förstod varför. Men jag orkade inte bry mig, jag fick se ut som jag såg ut.

”Hey” sa Harry mjukt och klappade på en ledig stol bredvid sig som en gest att jag kunde sitta där. Jag satte mig ner och Niall ställde fram lite mat som killarna hade lagat. Man såg att de verkligen hade ansträngt sig, det var fint upplagt och det såg gott ut.

”This looks like Nando’s” sa jag och försökte le men det gick inte så bra.

”It is, well a form of Nando’s” sa Niall stolt och vi tog alla för oss av maten.

”Mm, delicious” sa Niall efter första tuggan och det var en bra stämning.

Alla försökte att göra mig på bra humör men det var omöjligt. Det kändes som om jag aldrig skulle le eller skratta igen någonsin. Jag uppskattade verkligen allt de gjorde för mig just nu, men jag mådde piss.

”I really appreciate everything you do for me, but I’m just so sad and it’s not your fault. Thank you” sa jag när jag märkte att de hade gett upp på att försöka få mig på bra humör.

”It’s okay, we all know how bad your day is” sa Louis och log och jag försökte le tillbaka men det liknade mera en grimas.

Jag nickade och vi blev snabbt klara med lunchen. Jag tackade för mig och började gå upp i trappan men hejdades av Harry.

”Ellie, can’t we watch a film? You can choose” sa han och höll löst I min arm.

”I don’t know…” sa jag tveksamt och började försiktigt lossa min arm ur hans hand.

”Please? I don’t want you to be alone” sa han mjukt.

“Well, okay then” svarade jag och följde Harry ner för trappan igen och in I vardagsrummet. Om det inte hade varit för att jag var så otroligt ledsen och krossad så hade jag nog lett för att Harry faktiskt brydde sig så mycket om mig.

Harrys perspektiv

Ellie följde mig ut till vardags rummet och jag krockade nästan med Liam på vägen.

”Harry, can I talk to you?” sa han och tog min arm. Jag nickade.

”You can sit there Ellie, I’ll be right back” sa jag till Ellie och hon nickade medan jag följde Liam ut till köket.

”I know that she’s really hurt, but we also need to practise on our song. It’s really important Harry” sa han allvarligt och tittade på mig.

”Well, I know, but…” sa jag fundersamt och tog sedan Liams arm. Jag ledde honom till dörröppningen i vardagsrummet och vi såg Ellie.

”Look at her” viskade jag.

Ellie satt där, ihopkrupen med sina smala ben tätt intill kroppen. Hon såg förfärlig ut och den glimten i ögonen var totalt borta. Det såg ut som hon inte hade lett på väldigt länge vilket hon heller inte hade. Hon satt där som en zombie och bara stirrade rakt ut i ingenting och det verkade nästan som om hon inte var medveten om omvärlden. Det var det enda hon hade gjort idag och det började skrämma mig.

Liam tittade på henne och nickade sedan. Det behövdes inte mer än att titta på henne. Hon behövde oss, eller i alla fall mig. Hon var viktigare än X-Factor. Hon var min syster.

Zayn kom in i vardagsrummet följd av Niall och Louis.

”Hey Ellie, you could decide film today. What do you wanna watch?” frågade Niall och stoppade en godis i munnen. Han hade en godispåse i handen och bjöd runt till oss alla.

Ellie reagerade inte.

”Ellie!” utbrast jag och skakade henne försiktigt och hon ryckte till. Hon såg på mig med plågade ögon som snabbt fylldes med tårar.

”I’m sorry, I just can’t stop thinking about him!” utbrast hon och ramlade I min famn och jag fångade henne.

”Shh, shh, it’s okay Ellie, it’s okay” viskade jag och höll om henne.

”Set on a Harry Potter film, she likes those” sa jag till killarna och Louis reste sig snabbt och satte i en Harry Potter-film i dvdspelaren.

Vi började titta och Ellies tårar slutade rinna. Hon var helt inne i filmen och slutade för en gångs skull att tänka på Matt. Det kunde man se på hennes ögon, de var inte lika sorgsna som förut.

Jag tyckte så himla synd om henne och önskade verkligen jag kunde göra något för att ta bort hennes smärta. Så länge som vi hade känt varandra hade hon nog aldrig varit så här söndrig inuti. Jag visste inte hur det skulle bli i skolan mellan henne och Matt, men en sak visste jag. Jag skulle få henne att le igen, att vara glad igen, det var ett som var säkert.