Summer Love - del 27

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

“Yeah Liam, I’m sure” sa jag och log ett övertygande leende. Han log mot mig och drog mig närmre honom. Hans blick vandrade mellan mina ögon och mina läppar innan han långsamt pressade sina läppar mot mina i en passionerad kyss.


KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Are you ready for this? It’s gonna be okay” sa Liam lugnande och kramade min hand som var placerad i hans. Jag nickade beslutsamt men kände i mage hur nervös jag i själva verket var. Egentligen var jag inte alls säker på att jag var redo för det här, men jag visste att jag behövde göra det, både för min skull men även för Liams. Vi skulle ut idag med killarna, vilket betydde att vi förmodligen skulle behöva möta alla paparazzis, vilket jag hade fruktat en del. Jag hade blivit rädd när jag sett dem inifrån mitt hus, och nu skulle jag behöva ta mig förbi dem... Ja, det kändes inte precis som det lättaste. Men jag antog att jag och Liam inte kunde gömma vårt förhållande för evigt,  Jag såg de andra killarna titta på Liam som för tillåtelse att kliva ut genom dörren ifrån min stuga där det hördes en massa röster utanför. Liam nickade emot Louis som snabbt öppnade ytterdörren. När den väl var öppen var det som att titta på ett levande krig, nästan bokstavligt. Journalister och fotografer trängdes vilt med varandra för att få både bilder och ord ifrån oss, och detta var absolut inget som jag varken var van vid eller kände för att börja vänja mig vid. Jag klamrade mig desperat fast vid Liam som stadigt höll en arm kring min midja. Någon av killarna stängde dörren bakom oss, men jag vågade inte vända på huvudet och titta vem det var, för då var jag rädd att jag skulle bli överfallen av någon eller så. Visst lät det inte särskilt realistiskt, men när jag tittade ut på havet av fotografer och andra personer så förstod jag att detta faktiskt var Liams och de andras verklighet. De behövde gå igenom detta varenda dag, jag kunde inte ens föreställa mig hur det kändes. Det här var vad de behövde hantera varenda dag. Men Liam hade berättat för mig att de då alltid hade säkerhetsvakter, något som jag väldigt gärna hade velat ha just nu. Vi trängde oss långsamt igenom folkvimlet och ingen av oss svarade på några frågor. Men alla röster trängde sig in i mitt huvud och gjorde att jag snabbt hade huvudvärk, något som jag knappt klarade av. Det kändes som att ju längre vi gick, desto mer folk blev det omkring oss. Förmodligen var det inte så, men det kändes verkligen så. Som att verkligen alla hade åkt hit när de fått reda på att hela. Dessutom så kändes det heller inte som om vi faktiskt kom någonvart, det var som att vi gick framåt men ändå var kvar på samma ställe.

“Liam, Kimberly! Are you a couple?”

“Are you confirming the rumours?”

“One Direction, look here!”

“Tell us the truth!”

Det hördes ljud överallt och jag kunde inte avgöra vem som sa vad, allt jag brydde mig om var att inte tappa bort Liam. Men när jag tittade runt omkring mig en till gång så insåg jag några av personerna som stod omkring oss var fans till killarna, directioners. De hade One Directions namn ritade på både kinderna och i pannan och de skrek nästan mer än alla fotografer och journalister. Jag försökte att titta bara på Liam medan han drog mig igenom folkvimlet för att inte tappa bort honom. Men det var svårt, för hur man än gjorde så kändes det hela tiden som om folk slet och drog i en allt vad de hade. Jag höll hårt jag kunde i Liam men insåg snabbt att mitt grepp lossade allt mer och mer. Jag försökte att skrika till honom så att jag kunde få ett bättre grepp om honom, men mitt skrik drunknade bara i alla de andras. Ärligt talat visste jag inte vad jag skulle göra, för allting bara snurrade runt omkring mig. När något fan skrikande trängde sig emellan oss gjorde det att greppet om Liam lossnade, och han försvann snabbt bort i folkmängden, bort ifrån mig. Jag skrek hans namn så högt jag kunde och visst hade han märkt vad som hade skett. Jag mötte hans blick när han försökte ta sig tillbaka till mig, men vi kom bara längre och längre ifrån varandra. Jag fick rent ut av panik, herregud, vad skulle jag göra nu? Jag tittade runt omkring mig för att kanske ha tur och få se någon av killarna, men allt jag såg var kamerablixtar och skrikande folk. Min hals kändes torr och jag kände mig helt hopplös, jag var fast i en situation jag inte visste hur jag skulle ta mig ur. Jag gjorde mitt allra bästa för att knöka mig förbi alla, jag armbågade till och med vissa rakt i magen. Men det hjälpte inte ett dugg, jag var fortfarande fast. Jag skulle aldrig ha gått ut... Jag hatade mig själv för att jag inte bara hade stannat inomhus. Ett skrik jättenära mitt öra fick mig att rycka till av både chock och rädsla. Men jag hann inte långt innan jag fick en hård knuff framifrån av någon som trängde sig förbi, och trots att jag var omgiven av folk så var det oväntat, kanske just för att det var en så hård knuff. Min balans blev genast sämre och jag famlade efter någon att rycka tag i, men det var för sent. Inom någon sekund hade jag landat på den steniga och hårda marken med huvudet rakt i backen. Smärtan slog till som en bomb i mitt redan värkande huvud och jag kände mig som en hund någon lämnat, som blivit nertrampad av allmänheten. Folk bara klev runt mig och det var nog till och med någon som klev på mig. Jag hann inte tänka så mycket, det gjorde ont överallt och röster hördes någonstans långt bortifrån.

“Call an ambulance!”

“Are you okay?!”

“What happened?”

“Do something!”


Jag älskar dig Liam var min sista tanke innan allt blev svart framför ögonen.


LIAMS PERSPEKTIV

Jag tittade överallt och ville bara se ett ansikte, Kimberlys. Men jag kunde inte hitta henne någonstans, ända sedan någon slitit isär oss så var det omöjligt bland allt folk. Jag var jätteorolig, tänk om något faktiskt hade hänt? Kimberly hade varit osäker inställd till detta men jag hade lovat henne och sagt att det skulle gå bra. Vad jag insåg nu var att sådant kunde jag egentligen inte lova, inte med alla fans här. Jag hade vetat att något kunde hända utan livvakter men jag hade bara valt att ignorera tanken för att det faktiskt skulle inträffa och velat hjälpa Kimberly. Jag trängde mig igenom allt folk och struntade fullständigt i att vara trevlig och signera någons grejer, Kimberly var borta och det var inte bra, inte det minsta. Jag hörde extra mycket skrik till vänster om mig och fick syn på Harry. Tack och lov, någon som jag kände igen.

“Harry, Kimberly’s gone! We have to find her!” ropade jag i hans öra så att han skulle höra. Den irriterade rynkan som nyss funnits i hans panna var nu ersatt av ett oroligt ansiktsuttryck och han krokade arm med mig, förmodligen för att inte tappa bort mig. Han nickade snabbt och jag förstod att han hade förstått precis vilket allvar som låg i det jag sa. Jag började långsamt att få panik medan vi tillsammans trängde oss förbi alla. Just när jag kände mig för att bara sätta mig på marken och be för att Kimberly skulle vara okej så hörde jag en välbekant röst, något som lät som min räddning.


“EVERYONE, KEEP CALM AND QUIET.” Det var ingen mindre än Pauls röst jag hörde ur någon slags megafon, som hördes över hela området. Då fick jag syn på dem. Först kom Paul och sedan våra andra livvakter, på en lång rad. Paul knuffade irriterat undan en massa folk som faktiskt flyttade sig ur vägen när de kom. Om det berodde på deras stora figurer eller att de var väldigt bestämda visste jag inte, men det spelade kanske ingen roll i nuläget. Paul fick syn på mig och Harry och kom fram till oss.

"Where's the others?" frågade han och jag ryckte på axlarna.

"We've lost them" skrek Harry för att överösta fansen. Paul suckade och kollade sig omkring. Folkmassan hade blivit större men de var inte lika nära oss längre. Jag kollade frenetiskt omkring för att se någon av killarna eller Kimberly. Jag började bli riktigt orolig. Jag visste att Kimberly inte kunde hantera allt detta ensam.

“SHE’S DEAD” skrek ett fan som rusade förbi mig. Herregud, pratade hon om Kimberly? Jag blev genast mer orolig och rusade med Harry och alla andra efter mig åt det håll tjejen hade kommit ifrån. När jag hade kommit en bit fick jag se att det var folk som stod runt omkring någonting, eller rättare sagt förmodligen någon, och på något sätt utan att behöva se så visste jag att det var Kimberly. Jag rusade fram dit och knuffade undan alla, bara för att få se Kimberly ligga på marken. Jag tvärstannade framför henne och tappade fullständigt andan. Hon var väldigt blek och det blödde ifrån hennes huvud, och hon såg inte ens ut som om hon andades. Jag slängde mig ner på marken bredvid henne och kände på hennes hjärta, som verkade slå som det skulle.

“Kimberly! Kim, please say something” utbrast jag desperat och smekte hennes kind som kändes kall och livlös. Det här hände bara inte, det hände bara inte! Jag hörde Pauls röst bakom mig men allt jag brydde mig om var Kimberly. Det såg ut som om hon hade slagit i huvudet rejält, hon måste ha blivit nerknuffad.. Jag tittade snabbt uppåt på alla som stod där.

“Do something!” skrek jag argt och höll hårt i hennes hand. Jag fick snart reda på att en ambulans var på väg och det lugnade mig en aning, men jag var rädd att Kimberly skulle försvinna för evigt och det skulle jag inte klara. Jag hade nyss fått min flickvän tillbaka och nu hände det här, allt på grund av de dumma fotograferna och fansen. Visst älskade jag våra fans, men inte i en stund som denna. Snart hörde jag sirenera som tjöt och folkmassan började faktiskt att skingras, för att bilen skulle komma fram. Jag drog ett djupt andetag och kysste försiktigt Kimberlys panna. Jag kunde känna hennes kalla hud under mina läppar och i det ögonblicket insåg jag hur mycket jag faktiskt älskade henne. Vi skulle klara det här, på ett eller annat sätt. Och om inte... Den tanken existerade inte ens.


Heeeej!!! Kapitlet blev klart så här är det :D Hoppas att ni gillade det :) Vad tror ni händer? Kommentera era idéer och/eller synpunkter :) 

 

 
Minst 8 kommentarer för del 28 :D //Josefin & Frida xxx

Jättebra del! :) action! Hon har nog fått en hjärnskakning

Asbra meeeeeeeeeeeeeer;)

Jätte JÄTTE bra del!! ni är så himla duktiga!! + Snälla skriv mera!! :)

gud vad bra!!!!!!!!!!!!!! ni äger. hoppas hon klarar sig. :/

Gud vad spännande!! Vill veta mer!

✔👍 Perfekt

Ojdå...

Det går inte riktigt att beskriva hur bra och spännande det är :)

Grymt bra! Hoppas hon klarar sig och berättar allt om cigaretterna och drogerna för Liam.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: