KIMBERLYS PERSPEKTIV

Det var precis som jag hade trott. På andra dörren stod Liam, precis lika blöt som jag fortfarande var. Han andades tungt som om han hade sprungit, som jag också förmodade att han hade. Våra blickar möttes och jag suckade, han gjorde mig så himla förvirrad. I ena stunden skickade han ut mig ifrån sitt hus och i nästa rusade han efter mig. Det verkade bara inte vettigt.

“What are you doing here?” frågade jag och korsade armarna över bröstet. Jag var fortfarande arg på honom.

“I’m here because I made a huge mistake today” sa Liam utan att släppa min blick ens för en sekund.

“What mistake?” mumlade jag och riktade blicken ner i marken.

“I let you go” sa han och sträckte ut sin hand emot min. Men den här gången var det jag som tog ett steg tillbaka och inte tvärtom. Jag tyckte mig se ett sårat ansiktsuttryck på honom men det var borta inte ens en sekund senare.

“It’s not that easy, Liam. Don’t come here and think that everything is gonna be fine just because you’re back at my door again. Your mistake wasn’t that you told me to go home because I could have done that anyway, even if you would have listened to me. Your mistake was that you refused to listen to me and just assumed that I hate your friends, that wasn’t the case” sa jag och tittade hårt på honom.

“Oh.. Wow, I’m sorry Kimberly” sa han tyst.

“Look. I didn’t run away because I don’t like them or whatever you were thinking, I ran away because I’m still not used to meet new people. I was scared that they would judge me and think of me like my whole school thinks of me. Maybe I just wasn’t ready to meet them yet, it’s still hard for me” sa jag och såg hur Liam tittade förvånat på mig.

“I’m so sorry Kimberly, I shouldn’t have shut you out” sa han ledset. Jag suckade.

“I can’t stand if they would see me like the others does” mumlade jag och pillade lite med en slinga av mitt blonda hår.

“I know, but right now you’re the one who judges them. They’re amazing, and they would never think such horrible thoughts. And besides, there’s nothing to dislike about you. So don’t judge them, and I can promise you they won’t judge you either” sa han och jag rynkade på pannan. Trodde han att livet var som en saga eller?

“It’s not that easy Liam! Not when you were constantly bullied for several years and your whole school turns their back to you, not when your best friend hates you. I’m afraid” erkände jag och svalde hårt. Det här var inte särskilt lätt...

“Well, why won’t you just try! Try to get to know them and give them a chance at least!” utbrast han och nu blev jag mer och mer arg.

“Well I’m sorry that nobody ever gave me a chance and that I’m not used to that people actually can stand my company!” Jag märkte att vi båda nu hade höjt våra röster till en onödigt hög nivå och det skrämde mig. Hur skulle det här sluta?

“Oh, so I am nobody for you?”  frågade Liam sårat och tog ett steg närmre mig. En bild i mitt minne på Victoria som hade gjort samma sak emot mig skimrade förbi och fick mig att skärrat ta ett steg tillbaka. Liam tittade bort ifrån mig och jag kunde se något som rann ner för hans kinder. Tårar. Det gjorde ont att se att jag hade orsakat hans tårar och trots att jag var arg på honom så ville jag bara ta tillbaka mina ord. Jag hade inte menat det på det viset han trodde.

“No Liam, I wasn’t talking about you. You’re not nobody for me, you’re so much more. I was talking about all the people who let me down, not you” skyndade jag mig att säga. Liam tittade upp på mig med tårstrimmigt ansikte och mitt hjärta gjorde ont.

“It doesn’t matter. You try to put it all on me but you were the one who started it by running away” svarade Liam. Jag blev mer arg över på en sekund och jag knöt nävarna i ren ilska.

“Excuse me because I thought they would do what almost everyone else does!” utbrast jag och kände tårarna välla upp i ögonen igen. Nej, jag ville inte gråta. Det skulle bara göra allting så mycket jobbigare.

“You never give people a chance. Well, I know you’ve had it tough but don’t just assume that other people can’t understand you. I read hate about myself everyday in those damn newspapers and on twitter and everything but I don’t break just because of that.” Nu lät Liam lite likgiltig och det verkade helt plötsligt som att han inte förstod längre.

“But millions of people love you” sa jag argt och hade god lust att bara springa upp till min säng och gömma mig där för all framtid. Men jag visste mycket väl att jag inte kunde det, jag kunde inte bara fly nu.

“That’s not the same, they don’t know me and don’t love me in that way” protesterade Liam och jag suckade djupt.

“Still, they love you and support you. And don’t come and tell me it’s the same because I don’t think you’ve ever been sitting and thinking of reasons to why you should still live.” Mitt synfält blev mer och mer suddigt för varje ord jag sa och jag tog tag i dörrkarmen för att få stöd nog att stå kvar. Tårarna rann bara mer och mer när jag insåg att det var ännu en sak jag aldrig hade sagt tidigare till en endaste person, någonsin.

“Kimberly, I-” började Liam men jag lät honom inte avsluta meningen.

“What hurted the most was that you wouldn’t listen to me. I know I shouldn’t have ran away, but I think you’re the one who’s having a hard time to accept it. Not them - you” sa jag och pekade med ett lite smått skakigt pekfinger på honom.

“Don’t turn your back to me again, please” bad Liam desperat och jag svalde hårt.

“Look. I’ve really appreciated all your help, becuase you really helped. It meant a lot and it still does. What you said today about love means even more to me, and I can honestly say that I feel the same. But do you even see what we’re doing? We’re fighting like mad after like, three days together. Is that normal? I don’t know, but I certainly don’t think so. I had really fun and every day we spent together means much to me, but maybe we just shouldn’t be together.” Det gjorde så ont i mig att säga de orden vi båda nog ändå visste skulle komma förr eller senare. Jag hade inte slutat tycka om Liam, absolut inte, men jag ville inte bråka så här med honom.

“Kimberly, please don’t do this” viskade Liam med gråten i halsen. Jag tittade ner i marken och sedan upp på honom igen.

“I don’t think we’re ready for these deep feelings, Liam. We’ve only known eachother a few weeks and maybe it all happened too fast. I’m still not used to any of this, and it’s hard” sa jag och såg då hur liten Liam såg ut. Han såg så liten och skör ut, och jag ville inte såra honom men jag gjorde vad jag trodde var det bästa för båda.

“Please don’t end it like this, don’t end it at all. We can work this out together” bad Liam medan han inte bröt ögonkontakt någon gång, inte ens för att blinka. Jag visste inte vad jag skulle göra, för just nu gjorde jag bara vad min hjärna sa åt mig att göra. Om mitt hjärta hade fått bestämma så hade jag varit i Liams armar nu, men jag försökte att ignorera det och istället att bara följa min hjärna och försöka vara smart nu. Men vem var smart när det gällde kärlek?

“Look, I need time to think about it. Can you please give me that?” sa jag efter någon minuts tystnad. Liam nickade snabbt och jag kunde höra honom svälja.

“Of course. You know where you can find me.” Liam kramade åt min ena hand lite grann innan han släppte den och började gå bort ifrån mitt hus igen, tillbaka till sitt eget antog jag. Jag stod där och tittade efter honom tills jag inte kunde se honom längre, och inte en gång vände han sig om och mötte min blick. Inte för att jag förväntade mig det, men jag sakande glittret i hans annars så glada bruna ögon.

Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag gick bara in igen och stängde sakta dörren efter mig. Sedan gick jag uppför trappan till mitt rum och bytte snabbt om till torra kläder. Men det fick mig inte att känna mig ett dugg bättre till mods, som jag ändå hade hoppats att det kanske skulle göra. Vad löjlig jag var, som om varma torra kläder kunde få mig att må bättre? Jag kröp ner i sängen som snart värmde upp mig och suckade frusterat. Jag kunde inte följa mitt hjärta, jag var tvungen att tänka på framtiden och allt sådant. Om vi på tredje dagen i vårat förhållande bråkade så här mycket, vad kunde i sådana fall hända sedan? Jag visste inte, och jag förstod ärligt talat inte hur mer tänkande kunde ge mig någon vettig slutsats när alla mina tankar bara snurrade runt, runt och runt. Jag visste att vi båda hade gjort fel, men allting var så svårt. Men allt kanske hade gått för fort mellan oss? Vi hade inte känt varandra länge men jag hade bara svepts med och gjort det som hade känts rätt. Men problemet var att jag inte visste vad som kändes rätt just nu. Jag plockade fram min kamera som låg på bordet bredvid sängen och tittade på bilderna som fanns i den. Många av dem var på mig och Liam, bara mig eller bara Liam. Vi såg så glada ut på alla kort, som om ingenting kunde göra att vi skulle splittras. Men gud så fel det där var. Jag blev bara arg när jag såg dem och jag kastade argt kameran rakt i sängen. Jag ville inte se bilderna, nej. Jag reste mig snabbt upp och plockade fram en av mina påsar med vitt pulver. Jag behövde detta, det gjorde jag verkligen. Jag rullade vant ihop en liten pappersbit med pulvret i medan jag log ett litet leende. Snart skulle allt kännas bra igen, iallafall för en stund.