“Maybe it came as a shock. But Niall, you screamed at the woman that you love and now she thinks that you don't want her anymore. And by the way Niall, you’re ready to be a father. You’re 23 years old, you love your girlfriend. Why aren’t you ready? Me and the lads even made bets on when we thought you and Ellie would have your first child. We know that you’re ready Niall, I think you’re just scared but that’s a normal thought when you know that you’re going to have a baby” sa jag.

“You’re probably right Liam” började Niall och suckade. “God, I was such a dick to her, she won’t forgive me”.

“Yes you were, but Ellie loves you she will forgive you if you just tell her the truth” svarade jag. Han nickade svagt innan han drog med mig ut från lägenheten.

“Niall what are you doing? We don’t have any shoes on our feet” sa jag förvånat.

“Who cares about shoes. I need to talk with my girlfriend” svarade han och satte sig i bilen.

 

---

NIALLS PERSPEKTIV

Jag skyndade ut från bilen och in i lobbyn. Hela vägen hit hade jag tänkte på vilken idiot jag varit. Hur hade jag kunnat säga så till Ellie och kalla barnet för det jag gjorde? Jag visste mycket väl att Ellie och jag var redo för ett barn. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte varför jag gjorde som jag gjorde. Jag antar att det var för att det kom som en chock. Det var det sista jag trodde skulle vara orsaken till huvudvärken och magontet. Men jag kunde heller inte förstå hur hon var gravid... Vi var alltid skyddade. Tanken om att Ellie skulle haft sex med någon annan kom genast upp i mitt huvud, men försvann lika snabbt. Jag visste att Ellie inte skulle vara otrogen. Jag älskade henne och hon älskade mig. Ingen anledning att vara otrogen då. Dessutom så hade jag nog märkt om Ellie hade varit otrogen eftersom hon är väldigt dålig på att ljuga. Man ser direkt på Ellie när hon ljuger eller försöker att gömma något från mig. Men jag älskade henne och det var därför som jag var här och skulle göra allt till rätta igen. Jag vet att det bara gått några timmar men när jag insåg att det jag gjort var fel så kunde inget stoppa mig från att göra allt till rätta igen. Men jag var rädd. Jag var rädd  att Ellie skulle skicka ut mig och inte vilja vara med mig längre. Jag var även rädd för Harry. Ända sedan incidenten med Matt hände så var han väldigt överbeskyddande över sin lillasyster. Han hade sagt till mig att om jag någon gång sårade eller krossade hennes hjärta så skulle han först börja med att sparka mig mellan mina ben och längre hade han inte hunnit innan jag avbrutit honom varje gång och sagt att jag inte skulle såra eller krossa Ellies hjärta. Men det var förmodligen det jag precis hade gjort. Men det jag inte fattade var att hon trodde att jag hatade henne och inte ville vara med henne längre. Jag skulle aldrig kunna hata henne och att vara med henne är allt jag vill. Hon gör mig den lyckligaste mannen på jorden.

Flåsandes så tog jag det sista steget innan jag var framme vid lägenheten. Min andning var häftig och det var kanske inte så konstigt eftersom jag sprungit upp för fyra våningar. Men jag brydde mig inte. Jag skulle springa runt hela jorden om det var för Ellie. Fast då hade jag behövt öva upp min kondition ganska mycket mer eftersom jag knappt klarade att springa upp för fyra våningar.

Jag drog i handtaget och kände att det var låst. Jag kände i mina byxfickor som visade sig vara tomma förutom min mobil. Jag suckade. Självklart så hade jag glömt nycklarna hos Liam. Jag skulle precis knacka på när jag insåg att Ellie ändå inte skulle öppna. Efter att ha känt henne så länge så visste jag att hon förmodligen låg i sängen och grät. Jag svalde hårt. Tanken på att Ellie var ledsen gjorde mig alltid ledsen men nu när jag visste att det var mitt fel så gjorde det mig förkrossad. Att göra Ellie ledsen var det som jag hatade mest i hela världen. Det är till och med värre än om alla Nando’s restauranger skulle lägga ned.

Jag kollade runt mig och såg en växt stå lite längre ifrån lägenhetsdörren. Och då slog det mig. Ellie hade lagt en extranyckel där i eftersom hon visste att jag alltid glömde mina nycklar i antingen studion eller hos någon av killarna. Jag tog fram den under en av stenarna som var där i och låste sedan upp lägenheten. Jag kollade mig omkring och såg inga spår av Ellie. Jag skyndade mig till vårt sovrum. Ellie brukade alltid somna efter att hon gråtit. Jag öppnade dörren för att finna ett tomt rum. Det kändes som om hela jag försvann. Ellie hade stuckit. Garderoben var öppen och hennes sida var tom. Tårar trängde sig fram och rann ner längs mina kinder. Vad hade jag gjort? Allt var förstört. Ellie var borta. Puts väck och allt tack vare mig. Jag insåg inte förrän en smärta kom i benet att jag fallit till golvet. Hon var borta. Min kärlek var borta.

“Niall, what’s going on?” hörde jag Liams röst säga.

“She’s gone Liam. I came too late” svarade jag och grät som jag aldrig gråtit förut.

“I’m sorry Niall” sa han och satte sig på huk bredvid mig. “Just give her time. She’ll come back” tröstade han. Och även om jag ville tro på det som Liam sa så visste jag att det inte var sant. Jag hade förstört allt. Exakt allt. Ellie betydde allt för mig. Och tack vare min dumhet så hade jag nu förstört allt.

“I’m gonna go and make a call. I’ll be back soon” hörde jag Liam säga innan han lämnade rummet. Jag reste mig upp och torkade bort tårarna. Men det var förgäves. De kom bara tillbaka. Jag gick fram till sängen och lade mig på den högra sidan, där Ellie brukade sova. Jag andades in hennes doft från kudden och kände snart hur den blev blöt efter alla tårar. Om jag bara kunde spola tillbaka tiden. Jag önskade så himla mycket att jag inte sagt det där till Ellie. Allt var mitt fel.

ELLIES PERSPEKTIV

Allt var mitt fel. Om jag bara hade ätit p-piller så hade det här aldrig hänt. Då hade jag aldrig blivit gravid och istället varit i Nialls armar nu och allt hade varit som vanligt, perfekt. Men självklart inte. Livet var inte alltid som man ville. Men att jag skulle gå och bli gravid var kanske det sista jag trodde. Även om jag visste att både jag och Niall var redo så ville jag inte förlora Niall. Han betydde för mycket för mig. Men han hade verkligen sårat mig. Vi hade kunnat lösa detta på ett vuxet och moget sätt. Men istället så hade Niall börjat skrika på mig och rätt som det var så var han ute från lägenheten. Men återigen. Allt var mitt fel. Även om det som Niall sa sårade mig djupt så var det mitt fel från början. Det var jag som babblat på om att behålla barnet och att det skulle gå bra för oss. Men jag antog att han tvivlade på oss. Det var därför som jag nu var hemma hos Harry och gav Niall den tid som han ville ha. Och förhoppningsvis så skulle han börja prata med mig om barnet när allt lugnat ner sig. Om han nu ville ha något med barnet att göra förstås. Det kanske han inte ville, efter allt han hade sagt? Jag var faktiskt arg på honom. Efter allt vi hade gått igenom så hade han bara skrikit på mig utan att faktiskt lyssna på mig. Fast nu kanske han hade kommit hem och packat alla sina saker och flyttat ut? Jag föreställde mig bara det värsta. Fast det skulle han väl ändå inte göra? Jag hade gråtit så mycket att inga tårar fanns kvar, det var så det kändes iallafall. I alla år jag och Niall hade varit tillsammans så hade han aldrig skrikit på mig på det här viset. Aldrig. Det hade verkligen gjort honom arg, men hur kunde han skylla allting på mig? Om vi hade varit oskyddade hade det väl varit minst lika mycket mitt fel som hans fel, eller? Jag ville kanske ändå inte träffa Niall nu, ville han inte träffa mig och rusa ifrån mig istället så kunde jag inte hindra honom. Han skulle få sin tid. Harry hade försökt muntra upp mig men det hade inte gått så bra, för ingen än Niall skulle kunna göra det just nu. Jag suckade och tryckte ner mitt huvud längre ner i kudden, jag ville bara försvinna för tillfället. Men ja, det kunde jag ju inte göra. Efter vad som kändes som en evighet hörde jag att dörren öppnades i hallen, men jag orkade och ville inte bry mig. Det var säkert bara Harry som skulle ut och göra något. Han hade varit väldigt snäll och erbjudit mig att få stanna över om jag ville. Jag suckade för mig själv och kramade kudden hårdare. Om det bara hade varit Niall.

LOUIS PERSPEKTIV

“So where do you live?” frågade jag Farrah som satt i bilsätet bredvid mig. Vi hade haft en dejt ikväll som hade varit jätterolig och jättebra.

“It’s next street” svarade hon och log mot mig. Jag log tillbaka.

“I had a really nice time tonight Louis” sa hon och det fick mig att le större.

“Me too, I hope we can do it again sometime soon” svarade jag.

“Yes, that would be lovely. I really like you, you’re something special” sa hon samtidigt som jag stannade utanför hennes hus. Jag klev ur bilen och gick runt den, öppnade den för Farrah som klev ur. Vi gick tillsammans upp för trappan till hennes lägenhetshushus och vi stannade utanför.

“You’re so gentle, Louis” sa Farrah varmt och tittade på mig med sina grönblå ögon. De ögonen som för mig var så vackra.

“I guess I’m just gentle to beautiful people, like you” svarade jag och hon skrattade lite.

“Can I get your number?” frågade hon och jag log.

“Absolutely, I hope I can get yours too” svarade jag och vi knappade in våra egna nummer i varandras telefoner.

“I hope this means I’m seeing you again” sa Farrah och jag nickade.

“You won’t get rid of me that easy” svarade jag leendes och drog in henne i en kram. Hon kramade mig hårt och mina armar slank runt hennes midja. Snart drog vi oss ifrån varandra.

“I’ll call you” sa jag och Farrah log.

“I’m looking forward to that. Goodnight, Louis” svarade hon och jag nickade medan jag tillbaka mot min bil.

“Goodnight Farrah”.

Jag parkerade min bil utanför Harrys hus och klev ur. Jag hade verkligen haft en toppenkväll och det kändes som om inget kunde förstöra denna kvällen. Farrah verkade vara en toppentjej och jag kände mig som en glad tonåring igen. Jag låste bilen och gick upp till hans hus. Jag ville genast berätta om dejten, och Harry ville jag skulle vara den första som fick höra om den. Vi var ju trots allt väldigt nära vänner. Jag knackade ivrigt på dörren och snart kom Harry och öppnade. Han såg förvånad ut när han såg att det var jag men log sedan mot mig.

“Hey Lou” sa han glatt och öppnade genast dörren mer för att släppa in mig.

“You look happy” tillade han när han såg hur glad jag såg ut.

“Yeah, I came to tell you about the date with Farrah” sa jag och han nickade.

“I hope I’m the first one you tell” sa han retsamt.

“Of course Haz” svarade jag med ett skratt och sparkade av mig mina converse. Jag följde efter Harry in i köket och satte mig ner på en köksstol.

“Where is the black big spoon now again” muttrade han.

“Check the bottom drawer” sa jag snabbt. Harry gjorde som jag sa och hittade den svarta sleven. Jag skrattade lite och insåg snabbt hur bra jag kände till stället. Harrys hem var nästan som ett andra hem för mig, jag var här väldigt ofta faktiskt. Jag hittade lika bra i hans kök som han själv gjorde.

“So, you and Farrah?” frågade Harry med ett litet flin på läpparna. Jag nickade glatt.

“Yeah, it was really fun! We were at this cosy restaurant and she’s so nice and funny. She’s really a girl who takes life as it comes, just like me. And what I liked most about her was that she didn’t treat me like Louis Tomlinson from One Direction, she just treated me like Louis” sa jag glatt och Harry log mot mig medan han fortsatte röra i grytan.

“She’s really something then, treating you like just Louis” sa han och jag nickade. Det var så himla många som behandlade oss annorlunda bara för att vi var kända och vi var trötta på det vid det här laget. Jag vände blicken emot all mat som stod på Harrys spis. Han brukade inte laga så här mycket till bara sig själv.

“Harry, what’s up with all the food?” frågade jag med ett höjt ögonbryn.

“Are you gonna have a girl over?” fortsatte jag ivrigt innan han hann svara mig.

“No, I’m not gonna have a girl over. Actually, I have a girl here already” svarade han och ett flin spred sig på mina läppar.

“Who?” frågade jag nyfiket.

“Well, I was going to tell you about-” började Harry men avbröts av en annan röst.

“Harry, who are you talking to?” Jag stirrade på den rödgråtna Ellie som stod i en oversizad t-shirt och grå mjukisshorts i hallen. Vad var fel? Vad gjorde hon här, och inte hos Niall?

---

Chapter 12 everyone!! Vi fick inte tillräckligt med kommentarer på förra delen men det blir så tomt utan kapitel här på bloggen :P Vad tyckte ni? Ellie skyller på sig själv och tycker att allt är hennes fel. Niall kom försent till lägenheten... Jaaa, vad tror ni händer?? 

Vi ska försöka lägga upp TFP i morgon :) Kommentera bra, 5 kommentarer? 

//Josefin xxx